Idag är grabbarna pigga och har minst sagt klättrat på väggarna här hemma. Så imorgon är det dags för vår vardag just nu. Plugg och dagis. Jag längtar just nu galet mycket efter vår vanliga vardag. Efter mitt jobb och vara ledig när man kommer hem och ha tid för sin familj.
Just nu känner jag mig bara konstant irriterad, stressad, upptagen och inte närvarande. Ibland undrar jag om det är värt det?! Till vilket pris?!
En termin kvar till examen (förhoppningsvis) och vägen har ju inte direkt varit spikrak, utan snarare väldigt krokig. Så känns det just nu. Framförallt så är det den verksamhetsförlagda utbildningen som inte gått smidigt alls. Om jag hade vetat att det skulle vara såhär så undrar jag om ens valt att läsa.
Inte nu i allafall när barnen fortfarande är så små att de inte riktigt förstår och jag hela tiden brottas med ett dåligt samvete och trasigt mammahjärta.
Det är många resor i vår och som det ser ut nu i värsta fall så blir det ännu fler. Det enda jag verkligen lovat mig själv att jag inte skulle göra för att det inte är värt det, ser det ut som att jag måste göra. Familjen kan inte alltid bli lidande och alltid behöva sättas åt sidan. Men eventuellt måste jag återigen göra det för att bli klar med studierna. För att kunna lägga dom bakom mig och återgå till det vanliga. Och det gör så ont och gör mig ännu mer trasig.
Just nu vet jag verken ut eller in eller hur jag ska göra med något. Men jag antar att det just nu bara är att bryta ihop, komma igen och kämpa på. Gråta ett gäng tårar (hur många finns egentligen) och fortsätta kämpa. Detta är min kamp som leder mig till det jag vill arbeta med. Som (förhoppningsvis) leder mig till mål. Jag hoppas att jag en dag kan titta tillbaka på denna tiden och tycka att det var värt det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar